Sneglar bakåt

Satt och bläddrade lite på mina inlägg från förra hösten och inser plötsligt hur jävla dåligt jag mådde. Hur jag kände att jag kröp på mina knän. Att det var mörkt och att jag inte såg något ljus.

Nu med facit i handen är jag imponerad över mig själv. Att jag vågade. Tog steget. Finns en människa som jag kan tacka för det. Som stöttade mig och gav mig tid att våga. Gav mig möjligheten. Som jag aldrig väntade mig.

Visst har livet idag sina för och nackdelar. Men det är mycket bättre. Jag ler numera.