Skräckblandad förtjusning

Det känns underligt. Det här beslutet har jag funderat över till och från i 5-6 år nu. Nu när det börjar röra på sig och ryktet sprids så känns det lite konstigt. Jag kommer att sakna jobbet och i synnerhet människorna. Mina kollegor som är mer eller mindre fantastiska. Det har varit en lång resa på en berg och dalbana som varit både rolig och hisnande. Vi är inne i en ny fas och nu är det dags för andra att ta över.

Min stora förhoppning är att få det lite lugnare i livet. Det är så mycket hela tiden att jag konstant måste prioritera och det känns tråkigt när det börjar bli kompisar som får stryka på foten.

Det blir spännande att se vilka från jobbet som kommer att finnas kvar. Några enstaka själar kommer säkert att finnas kvar som vänner. Men det blir säkert inte de som jag gissade. Livet fungerar inte så.