It's not you it's me

Vissa dagar undrar jag på hur det egentligen står till med mig. Får man undra det?

Visst är jag glad. Men ändå inte.

Jag kan inte komma på när jag var riktigt glad senast. Saker är ärligt talat bara mer eller mindre jobbiga. Förvisso är nya jobbet bra, riktigt bra. Men sen då?

Jag älskar mig häst, min hund och mina katter och kan inte tänka mig ett liv utan dem. Joo hunden kom med på listan. Ävne om det har tagit ett tag. På något sätt har jag inte riktigt förlikat mig med att jag är tjejen som har en söt hund i släptåg.

Sociala kontakter på jobbet och i stallet reder jag ut. Men sen då? Inte mycket alls. Jag isolerar mig och orkar inte. Sen vad det beror på vet jag inte. Jaaa visst det är krävande som fan att ha egen häst. Det finns inte många minuter över till annat. Var jag egentligen social innan jag köpte henne? Sanningsenligt så inte direkt. Kompisar har jag nog mest haft för att jag har svårt att sitta stilla hemma.

I slutändan finns det få människor som jag orkar med privat vilket sannolikt är ett skäl att jag inte ens orkar tänka på att detja.