En hemlig klubb

Jag glömmer ständigt att jag inte pratar skånska, vilket jag aldrig gjort. Det händer då och då att jag faller in i vissa ord men jag kommer aldrig komma att tas för skåning. Så har det alltid varit.

När jag tog beslutet att flytta ner fick jag inom hästvärlden höra samma sak från olika håll. Att skåningar som håller på med häst är en aning speciella och inte som något positivt. Jojo tänkte jag och tänkte inte mer på det.

Min tränare som inte är skåning men verksam här undrade efter ett tag hur jag trivdes i skåne och om jag funnit mig tillrätta. För skåningarna är ju en aning speciella... det är inte alls samma sak som i Stockholm..

Det svåraste uppdraget när jag kom ner med hästen i släptåg var att hitta en hovslagare. Ett verkligt karriärstips är att bli hovslagare. Bra pengar och det går att välja vilka kunder som du vill ha. Det var ett elände för mig att få tag på någon. Så när jag flyttade till det nya stallet insåg jag kvickt att befintlig hovslagare inte ville köra en hel 1 mil för att sko min häst.

Så när jag sprang på en hovslagare i stallet som verkade vettig slog jag på hela charmen. Lät honom inspektera hästen, förhöra mig om tränare och kontakter inom det "gamla" gardet. Så visst var jag välkommen som kund.

Tanken var att hästen skulle få nya skor idag. Men han ringer mig och undrar om vi kan ta det en annan dag. Visst?! Inga problem för mig... men så kommer kommentaren. "Åh när jag hör din röst kommer jag ju verkligen ihåg dig. Som du kanske hör på min dialekt är inte jag heller skåning. Kan vi höras av i dagarna så ordnar jag skor till din häst." Underförstått att dig kommer jag minsann inte glömma... oss emellan - vi som inte är skåningar.. bara det att jag hade inte ens tänkt på att han inte pratade skånska...

Så tydligen är vi invadrare i hästkretsen vi som inte är skåningar. En liten hemlig klubb med få utvalda. I en värld av knepiga skåningar..