Tantvarning

I min familj har vi alltid haft hyfsat stora hundar. Mamma skaffade en boxer som första hund. När jag var liten hade vi en Riesen och därefter Flat Coated Retriver. Efter att den sista flatten försvann så blev det Risen igen. Förutom min far som vi onekligen skämdes för när han köpte en Golden. Att han sedan matade henne så att hon såg ut som en ladugårdsdörr gjorde det rejält pinsamt att gå ut med hunden. Argument som att hon har tjock benstomme och mycket päls möttes av ytterst stor skepsis från mig och syster yster.

Syster Yster visade sin svaga sida när hon kom hem med en Lagotto. Bedårande söt och såg ut som en livs levande leksakshund. Men sedan tog hon sitt förnuft (?!!) till fånga och återgick till Riesen.

Men nu har något underligt inträffat. Helt plötsligt går vi omkring och sätter oss på huk och kvittrar : Dutti dutti dutt! En dvärgschnautzer har gjort entré i familjen och alla i familjen föll som furor.

Däremot så är det ju onekligen så att mina tantpoäng sköt i höjden. En LITEN hund. Hur coolt är det berätta? Inte så att jag är så cool direkt. Men vikten av förnekelse är ju inte att förglömma. Jag hävdar med envist att det är istället för en Jack Russel... så hon ska bli en cool stallhund. Med litet täcke och bling bling halsband...