Lätt som en plätt

Sista veckorna har en gammal dejt hört av sig och vill att vi ska ses. Trevligt att han hör av sig så klart. Om inte annat lite polerade av egot. Däremot har vi inte lyckats få till det. Vilket kanske kan verka skrämmade men för mig blir bara en sak uppenbar. Jag är inte tillräckligt intresserad. Hade jag varit det hade vi redan träffats. Nu finns det ungefär 1000 andra saker som är mer intressanta och det gör ju en sak väldigt uppenbar. Jag är inte speciellt intresserad. Nog sjutton är det så att om man verkligen vill träffas så gör man det. Oavsett vad som händer i livet. Man tar sig tid. Tid är inte något man har det är något man tar. Det är riktigt kul att springa på någon som man verkligen vill träffa. Men ärligt talat hur många är det? Det är skälet till att jag är hysteriskt skeptisk till dejting via internet och andra konstlade vägar. Jag är fullständigt övertygad om att det i livet man träffar någon. Där det finns något som man fastnar för som det alla gånger inte går att sätta fingret på.

Det ska gå ganska lätt redan från början. Börjar det strular omgående är det något som är fel. En sak har jag lärt mig den hårda vägen. Känner jag varningssignaler så gå. Lämna, dumpa, smit... det blir bara värre sen. Ha öppna ögon och inse fakta. Även om det är tråkigt just då.

En vänninna dejtar en kille som är bra alla vis. Allt är som det borde utom en sak. Hon är inte kär i honom. Aldrig varit. Hon hoppas på att det växer fram. Jag tror aldrig att det kommer fungera. Den biten som man behöver kunna hålla kvar i när det stormar finns inte.

Pessimist? Kanske, men jag tror inte det. Inte efter att ha sett videon till Ben Kwellers "Sundress" hos Silverfisken.