Milen

Jag muttrade av surhet över att jag blev tvingad att åka till det jävla loppet. Kvällen innan hade jag i samråd med min PT kommit fram till att jag inte skulle springa. Sen på söndagsmorgonen ringer han och väcker mig och frågar när jag är klart. Vaddå klar? Jag skulle ju inte springa! Då kommer den ytterst svekfulla kommentaren:

-Det sa jag bara för att du skulle kunna sova inatt. Gör dig klart nu. Klart att du ska springa. Det var ju DU som valde det här och anmälde dig. Jag anmälde mig bara för att du skulle springa. Det blir skitkul. Du kommer klara det! De filmar tom målgången.
-VAD SA DU?!?! Filmar målgången? Och du tror att jag kommer springa nu???

Helt plötsligt stod jag där i fållan omklädd och hörde startskottet. Insåg faktumet. Jag ska springa. En mil. Hur i hela friden kunde jag komma på det här? Runt omkring mig står det en massa tjejer och diskuterar vilka tider de ska springa på. Tid? Jag är glad om jag överlever. Tydligen bör man ha en strategi när man springer en mil. Min var: jag ska springa hela vägen oavsett hur långsamt det går.

Startskottet går och nu är det ett faktum. Jag ska springa en mil. Nåja det känns ju ganska bra. Jag tar det lugnt och tänker på att det ska vara platt och låter folk rusa iväg. Solen skiner och nja det känns ju rätt okej.

När svetten verkligen lackar och jag tycker att jag sprungit långt så kommer första skylten:

1 km. Va? Jag trodde det åtminstone skulle vara 2 km. Passerar minst 2 tanter som springer och pratar hela tiden. Ytterst irriterande.
2 km. Det är ju verkligen långt? Har jag verkligen sprungit någon gång förut?
3 km. Vad faaaan det är ju verkligen jobbigt
4 km. Vaddå platt? Det är ju upp och ner hela tiden. Värmeslag. Måste ta av mig överdragsjackan det är för varmt. Men om den tjejen går så måste ju jag vara bättre. Kämpa!
5 km. Vätskekontroll med sportdryck. Pripps energy är faktiskt ryslig.
6 km. Nu börjar det faktiskt kännas ok. Men vad är det för viadukter som man springer upp och ner i hela tiden? Tänk om man skulle mappa alla våldbrott och dessa. Kan ju inte finnas någon som vill gå här en sen kväll?
7 km. En kilometer är inte att leka med det är faktiskt långt. Men nu vet jag vart jag är ungefär.
8 km. Puh nu är det ju nästan mål.
9 km. Nu håller jag på att dö var jag inte framme nu? Har de verkligen mätt rätt? Det känns verkligen som jag sprungit en mil. Åh nu hör jag speakern. Släpar mig fram. In på idrottsbanan. Wow, det är ju stuns i underlaget. Känns som att jag studsar fram. Vilken skillnad mot asfalt. Jag rundar bland annat tant som kräks och då hör jag mitt namn ropas i högtalarna.


Mål.

Jag överlevde. Raglade inte på upploppet. Kräktes inte. Mådde rätt bra. Sprang hela vägen. Är dock sur på tjejen som gick och sprang vart annat och kom före mig i mål.