30 nånting

Igår när jag äntligen började kunna lulla runt lite hemma insåg jag att jag efter många år faktiskt har en rätt vuxen lägenhet. Dessutom vuxet inredd. Det känns lite annorlunda. Men jag är fullkomligt övertygad om att det är min nya säng som gör det. Visst sjutton är det vuxet att ha en dubbelsäng?

Samtidigt som lugnet infaller sig så kommer även insikten att jag inte har dejtat eller hånglat med någon sedan i somras. Det är ju faktiskt urselt. Ännu värre är att jag inte ens kommer ihåg hur det är att inte sova själv ( husdjur räknas bort!). Att jag sedan kanske inte varit ett dugg mottaglig för sådant ingår väl i spelet. Om jag inte tänker på Herr Strul men han har ju mer eller mindre flytt fältet. Vilket självklart innebär att när jag minst anar det så hör han av sig. Sånt är livet när man ger sig in i leken med en sådan kille. Men visst är han nice. Men väldigt över. Jag har inte ens en back-up plan. Eller kille.

Skälet till att jag kom på det var att jag på färjan i förra veckan tillsammans med en tjejkompis som var på besök från Stockholm råkade byta några ord med en väldigt söt kille. Väldigt söt och väldigt ung. Trevlig förstås. Men för ung. Max 25 gissa jag. Yngre killar är liksom inte min grej, mitt ego klarar inte riktigt av rollen som tant Raffa som ska stå för erfarenheten.