fötterna på jorden

Då och då träffar man någon som får en att inse att man har fötterna cementerade i marken. Under tiden vi träffades kunde jag aldrig komma ifrån känslan att han gillade mig mest för mitt intellekt. Utseeendemässigt var jag inte hans grej helt enkelt. Vilket kanske var så ömsesidigt - jag är osäker.

Han ville ha en förklaring till allt. Vilket innebar att han satt och grubblade ändlöst. När han sen kom på vad han tyckte var lösningen på världsaltet var han tvungen att berätta för mig. Jag fick känslan av att jag blev hans väg tillbaka till det normala livet.

Det var saker på basnivå. Det går inte att sitta uppe hela natten och sen gå till jobbet på morgonen, jobba hela dagen för att sen sova hela kvällen. Då är man pigg på natten. Livet blir även lättare om man äter regelbundet och inte dricker alkohol för att kunna sova. Plus att det finns en poäng med dagsljus. Man mår bra av lite ljus och kanske motion.

Jag orkade inte. Det händer tillräckligt i mitt liv utan en labil pojkvän som vill ha all uppmärksamhet och sen blir sur när han får det. Mitt tålamod tog slut. Jag såg inte någon framtid.

För några veckor sen träffade jag hans nya tjej. Hon verkar så jäkla bra. Hoppas verkligen inte att han sumpar henne. Att hon ledsnar.

Jag önskar honom all lycka. Att han reder ut sig själv och står ut med omvärlden.